Det här med döden är ju rätt skrämmande men helt enkelt oundvikligt.
Man vet aldrig när den kommer och man kan inte förbereda sig egentligen...det är ibland bara att gilla läget.
Dock kan man ibland tycka att den är orättvis och kommer helt fel och mycket sorg och ilska kan den orsaka.
Men för många människor kommer den helt naturligt när man passerat en hög ålder och levt färdigt.
Och även om man vet att den ska komma så är sorgen lika självklar.
I lördags fick jag veta att min mormor ligger för döden.
Hon har liksom gett upp och även om jag egentligen visste att hon var super dålig och förmodligen skulle trilla av pinn snart så slog det emot mig som en vägg.
Min fina mormor som kom till Sverige som tysk flykting under andra världskriget.
Min fina mormor som skar bort kanterna på limpsmörgåsarna (precis som min mamma gör till mina kids) och skar dom i små bitar, som alltid (nästan) hade ett förkläde på sig och hårband och som spenderade stora delar av sin tid i köket för att göra mumsiga grejer att bjuda sina barn och barnbarn på.
Och min underbara morfar sitter och vakar hos henne hela dagarna och håller hennes hand och berättar fina saker för henne.
Dom har varit gifta i 65 år...det är inte illa pinkat och ganska så svårslaget i dagens samhälle då det känns som om en del skiljer sig väldigt lätt.
Mormor och morfar har verkligen hållit ihop i vått och torrt och i nöd och lust.
Dom har tagit sig igenom livet med alla dalar och toppar ihop och det är väll kärlek om något.
När jag fick beskedet tog det inte lång stund för mig att bestämma mig för att åka.
Inte så mycket för att säga hej då till mormor utan mer för att visa morfar att jag bryr mig...på riktigt och att jag finns.
Vi har inte setts på otroligt många år men ändå hållit oss uppdaterade med vad som händer i varandras liv genom mamma. Så det känns som vi egentligen möts hela tiden...fast ändå inte.
Han har även träffat kidsen....men inte Peter.
Men både mormor och morfar har ändå varit delaktiga i mitt liv och jag i deras helt enkelt.
Hela vägen till Flen så poppade minnen upp...minnen från Flen...minnen från mormor och morfar.
När jag klev in på avdelningen där mormor bor och alla var samlade så vart jag inte chockad över hur dålig mormor var och inte heller hur gammal morfar blivit.
Jag visste ju hur dom mådde och jag vet hur en människa ser ut när det liksom är sista steget i livet.
Har setat på en del vak i mina dagar men det gör ont på ett annat sätt ändå när det är en familjemedlem.
Och att få se morfar och se hur glad han ändå blev för att jag kom...ja jag var inte speciellt långt från tårarna.
Och att få höra morfar berätta om hur jag "snodde" hans sovplats när han skulle gå och vila efter maten var rörande.
Min underbara morfar som vaktar över sin älskade fru.
Min morfar som kittlade mig hårdhänt när jag var barn...jag var ett riktigt spinko redan då och morfar borrade liksom in sina fingrar i revbenen. Ont gjorde det men han fick kittla.
Morfar som tog mig med på fisketurer, som lagade det mesta med silvertejp, som målade tavlor och som la patient vid köksbordet tidigt på morgonen och som tog tupplur efter maten.
Jag ville vara 5år igen och krypa upp i hans knä och få en kram och få höra knasiga ordvitsar, jag ville spela skitgubbe med honom och äta falu rågrut med Port Salut ost på vid köksbordet.
Jag ville samtidigt få ta bort hans sorg, jag ville göra honom glad igen.
Fina morfar...jag såg hur hans ansikte lyste upp för alla besök dom får....för att familjen samlas från hela Sverige. Men jag såg även sorgen i hans ögon och sorgen i hans röst.
Jag förstår hur ont det måste göra för fina morfar.
Han har ju också vetat om detta länge...och dom har tillsammans planerat för att någon dag dö...men när den dagen blir så verklig förstår jag att det gör ont.
Man förlorar liksom sin själsfrände....sin stora kärlek och sin andra hälft.
Ohh jag skulle kunna skriva en hel bok känner jag och detta inlägget är nog ett av dom längsta jag skrivit på länge.
Vill avsluta med att tala om hur underbart det var att få vara barn hos mormor och morfar.
Det var verkligen helt ljuvligt....dom var dom bästa morföräldrarna.
Visst finns det tråkigheter och allt var inte sockersött...men det är inte många saker som är det....och det är preskiberat sedan länge. Man får komma ihåg det fina och mysiga...för det är det som ger ljus i mörkret. Man får komma ihåg sommarlov i Fliseryd, och bus i Nyköping.
Man får minnas mormors delikata tyska bakverk och morfars historier.
Jag älskar er mormor och morfar och det kommer jag alltid att göra.
Jag kommer för alltid minnas allt som är värdefullt för mig....alla minnen vi skapade tillsammans.
Och jag hoppas att morfar finns med oss ett tag till....då lovar jag att finnas fysiskt för honom oftare.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar