Jag vet att jag inte måste skriva det..men jag fungerar så att jag behöver få ur mig saker ur systemet.
Antingen genom skrift eller genom tal. Kan älta saker hur länge som helst..ända tills det är ur systemet...då kan jag släppa det. Nu öppnar jag upp mig totalt...det är så jag är...ärlig.
Detta är nog det mest känslosamma inlägg jag någonsin skrivit och jag klär av mig totalt.
Skriver det inte för att få sympati eller synpunkter...utan för att jag behöver få det ur mig...och det kommer bli långt.
Den 4:de mars åkte jag till Katrineholm...för att träffa min pappa för sista gången.
Jag visste det när jag åkte dit och var ännu mer säker när jag åkte hem.
Han hade tagit sig igenom saker förut och klarat sig ifrån döden länge.
Någonstans inne i mig fanns självklart ett hopp att det var så även denna gången...att han skulle klara sig...ta sig upp igen. Men mitt förnuft visste ändå att detta var sista gången.
Mitt förnuft visste att barnen inte skulle få träffa morfar igen och att jag aldrig skulle träffa pappa igen..
Jag är en tjej som inte gråter, visst kan jag gråta till en sorglig film eller så men mina känslor stannar inne i mig. Jag kan uttrycka glädje och ilska men sorg...det begraver jag.
Bilturen till Katrineholm forsade minnena från min pappa och mig genom mig.
Jag tänkte på att min pappa alltid hade bilgodis i handsfacket i bilen, vilken musik han lyssnade på, att man ofta fann honom i källaren i sin hängmatta där han lyssnade på sina lp-skivor och hur vi på sommarkvällarna åkte till sjön för ett kvällsdop.
Jag tänkte på fredagsmys och på den gången min pappa tog med mig för att köpa skor.
Jag tänkte på när vi åkte och fiskade och jag tänkte på dom "ordspråk" som han ofta sa.
Jag tänkte på hans kärlek till indianer och på min dröm att en dag få besöka ett reservat med min pappa.
Kärleken och det som ändå var fint öste över mig och tårarna öste ur mig.
Jag grät som en liten baby och jag hade behövt vindrutetorkare till mina ögon.
När jag såg pappa då insåg jag att det var slut...på riktigt.
Han hade cancer och hos min pappa hade den nu tagit över...fanns liksom inget kvar.
Det var inte min pappa som satt framför mig...inte min pappa som satt och svamlade.
Fanns skuggor av honom kvar men jag förstod att det var slut nu.
När jag åkte hem var jag arg...jag var så himla svinarg och ledsen.
Ilska över sjukdomen, ilska över dom bitar som var dåliga i hans och min relation.
Våran relation var inte okomplicerad och vi bråkade rätt ofta. Men det var min pappa och för mig är blod tjockare än vatten på något sätt. Jag valde aldrig att lämna honom helt.
Men jag var så jefla pissed off så det går inte att beskriva när jag åkte hem.
På kvällen var det dax för hockey och det var ganska skönt att fokusera på rollen som pressvärdinna och lägga dagen åt sidan. Att få le och andas.
På torsdagskvällen hade jag date med några kompisar.
Jag såg att mamma ringt och fick även ett sms att pappa hade blivit inlagd.
Jag måste erkänna att jag inte orkade ta det just då.
Jag visste att jag kanske borde ha svarat henne...visat mitt stöd.
Men hela mitt inre var på något sätt överfullt och tomt på samma gång.
Ville bara fokusera på kvällen samla energi för jag visste det att det skulle behövas.
Ego? Ja kanske...men ibland måste man helt enkelt få vara det.
Jag visste att jag inte ville besöka honom på sjukhuset...jag hade sagt hej då till min pappa.
Visste att det varken skulle ge honom något eller mig om jag åkte dit...det var liksom slut nu.
På fredagmorgonen fick jag ett sms av min mamma.
Pappa hade gått bort vid 6-tiden på morgonen.
Jag ringde upp mamma och vi pratade en stund och vi bestämde att jag skulle komma.
Att säga meningen till Peter var otroligt tung och det brast totalt.
Att säga: min pappa är död! Det klarar jag fortfarande inte.
Peter följde med mig och hos mamma möttes vi även av min bror.
Vi gick igenom vad som behövdes göras.
På eftermiddagen berättade vi för barnen.
OMG!! Det var bland det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv.
Leo förstod nog inte riktigt men att se hur Lucas tog det krossade en del av mitt hjärta.
Ville ta hans smärta och sorg och låta honom slippa <3 p="">
På måndagen var jag tillbaka på jobbet igen.
Grävde ner mina känslor igen som jag brukar göra men det var tungt när människor kom och beklagade sorgen. Kändes som om jag verkade kall och bad om ursäkt ofta för att jag svarade ganska kallt på deras fina ord.
Alla värmande ord och känslor uppskattades enormt...jag kan bara inte hantera dom riktigt.
Jag ville egentligen bara bryta ihop totalt och stänga in mig och gråta skiten ur mig.
Ville krypa ihop i fosterställning och gråta tills tårarna var slut.
Men jag gjorde inte det..och helt ärligt har jag fortfarande inte gjort det.
Jag pytsar ur mig gråt då och då...och just nu rinner tårarna och det gör ont...att tänka på att pappa är borta gör så jefla ont. När jag tillåter mig att tänka på det så känns det att en del av mitt hjärta är trasigt...krossat. det gör så jefla ont så jag vill skrika rakt ut.
Vill vråla tills min hals svider...vill gråta tills ögonen har fuktskador.
Men jag gör inte det...kanske läker jag lite i taget...eller så kommer den dagen då sorgen tar över och jag bryter ihop en del.
Vi frågade barnen om dom ville vara med på begravningsceremonin och det ville dom.
Det var en vacker ceremoni med endast dom allra närmaste.
Rummet där pappas kista stod och där vi var var super vacker och stora fönster visade en underbar lite trädgård. Allt gick bra tills dom började spela musik.
För mig är musik känslomässigt på många sätt och när dom spelade en av pappas favvolåtar då brast det och helst av allt hade jag velat springa ut därifrån.
Att då känna Peters hand på min och hans värme gjorde att jag kunde fokusera och samla mig igen.
Ville finnas för barnen och ville vara stark men en del av mig ville även vara 4 år och få krypa upp i en varm stabil famn och gråta tills jag hulka.
Pappas kista var så fin och det var så vackra blommor runt.
Var en så otrolig känslomässig dag som avslutades med fika på ett super mysigt ställe.
Pappas faster och kusin var med och det kändes så himla underbart att möta dom igen.
Var länge sen sist och det var laddat med mycket känslor.
Pappas fastrar bor i Finland och vi har inte haft så mycket kontakt..men på något sätt har dom alltid funnits där och jag insåg hur otroligt mycket jag saknat dom.
Igår påbörjade jag rensning av pappas garage.
När jag klev in där kom alla känslor igen..som en flodvåg.
Fick inte speciellt mycket gjort...gick igenom hans favoritplats.
Han älskade att mecka och fixa och han var otroligt pedantisk.
Tror inte att någon har så "rent" i sitt garage som pappa har det.
Verkligen var sak på sin plats.
Att gå igenom alla små vackra lådor, packa ner alla hans miljoner glasögon och hålla i hans skinnjacka var uttömmande och på något sätt läkande.
Satte mig på hans cross och höll i en av hans hjälmar.
Kunde nästan känna hans glädje när han satt på "hojen" och kunde föreställa mig hur han satt där inne och fixa.
Hans plats där han laddade batterierna.
Min pappa kommer aldrig tillbaka och en dag kommer jag att kunna prata om det.
En dag kommer jag ha läkt lite och en dag kommer jag inte behöva plåster på det trasiga längre.
Jag vet att han är på ett bättre ställe och fått ro, jag vet att han slipper lida och ha ont och han kommer finnas i mitt hjärta för alltid.
För även om det inte var helt enkelt alla gånger och även om jag ibland var så arg på honom så jag hade kunnat sopa till honom så var han ändå min pappa.
Den enda pappa jag hade och nu är han borta...nu har jag ingen pappa längre.
Och även om vi hade en komplicerad relation så fanns det stunder som var mysiga och stunder då han var en riktig pappa.
Man kan inte förändra det som varit och man måste helt enkelt gå vidare och på något sätt förlåta eller iallafall släppa. Blir inte bättre av att älta och aldrig gå vidare.
Jag är den jag är och jag är ändå stolt och jag vet att pappa någonstans var stolt över mig.
Han fick uppleva mina barn, hans fick leda mig nedför altaret när jag gifte mig och hans fanns ändå i mitt liv och vi fick dela en hel del.
Ahhh bröllopet.
Ända sedan barnsben har det varit viktigt för mig att min pappa ledde mig nedför gången i kyrkan.
Inte för att han lämnar över "makten" av mig till min make..utan för att jag tycker det är fint att min pappa följer mig fram till min blivande make.
Vårat bröllop var underbart och lite stressigt.
Jag höll på att komma försent och sminkade mig i bilen på väg till kyrkan..vi åkte hemifrån när det började ringa in i kyrkoklockorna. Och ja vi bor rätt nära kyrkan.
När jag slängde mig ur bilen utanför kyrkan kommer min pappa och möter mig ihop med prästen.
Jag ser hur nervös och svettig pappa är..men även hur stolt han är.
För en stund är det bara han och jag...finns ingen annan i världen.
För en stund är det enbart vi och han ber mig andas och hans skakiga händer tar mina skakiga händer och tillsammans går vi nedför gången...bara han och jag.
Jag vet inte om han grät..det hela var så mäktigt så jag fick fokusera på Peter och på att bara gå ;)
Men jag vet att just den stunden var han världens stoltaste pappa.
En av dom stunder vi delade då han verkligen fanns för mig och var min pappa...min finaste pappa.
Visst finns det fler minnen men just den dagen...den lilla stunden var det bara han och jag.
Tack pappa...jag älskar dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar